Dags att förvalta det RGB ger…..

Hej alla fantastiska människor som varit inne på den här bloggen det senaste dygnet! TACK! Det är helt otroligt vilket gensvar som mitt inlägg om RGB och hans fantastiska bedrift givit i HästSverige – men även på annat håll! Det säger en del om den betydelse som Jerringpriset har i Sverige, och vad det betyder att det nu blev en sportryttare som fick det. Det har verkligen givit ringar på vattnet! Ridsporten är stor och viktig.

Jag hummar av glädje än, och är stärkt i mitt eget arbete att förmedla vad hästar betyder för oss människor – både i form av sport och rekreation, men även som viktiga partners i habilitering och rehabilitering – hjärtefrågor hos mig. Priset var en gåva som vi har i uppgift att förvalta väl, även jag i min lilla vrå i världen.

Jag har nu läst till mig att Hufvudsta Ridklubb kom före mig vad gäller att få upp vår käre herr Anrell på hästryggen! Läs inlägget här: http://www3.ridsport.se/Tavling/Nyheter/2012/01/MenardetinteLasseAnrell/. Man må tycka vad som helst om Anrell (jag diggar honom faktiskt riktigt bra- han är skitkul och smart!) men det här var modigt gjort!!! En eloge till Anrell! Respect… (gäller alltid…)

Nu hoppas jag, liksom till exempel Malin som gjorde inlägg här tidigare på mitt förra inlägg, att det här kommer att ge faktiska effekter även i vardagen för alla de unga som kämpar med att få råd och tid att göra något fantastiskt – att utöva sin sport! Det vore inte en dag för sent. Att arbeta inom ett område som klassas som en lyxsport är ibland riktigt tufft, särskilt som det politiska etablissemanget verkar verka för att behålla den stämpeln på det som i verkliga livet är en ren och skär folksport.  Det åligger oss alla att ta vara på den här enorma chansen vi får till mediabevakning, så att de förändringar vi vill få till stånd också förverkligas. Det finns mycket att göra.

Samtidigt vill jag slå ett slag för hästen som sådan. Anrell har en poäng i att hästen gör en stor del av jobbet och inget är viktigare än hästen, och dess väl och ve, när det handlar om hästsport över huvud taget. Som en sport där ”verktyget” är ett levande väsen, med känslor och egna tankar samt med helt egna behov blir ridsporten en sport med alldeles särskilda förutsättningar. En häst är ju inte som med en cykel, som går att ställa i garaget när man tröttnar, precis.

Det sägs helt riktigt att:
En häst är alltid en häst
Men en ryttare utan häst är ”bara” en människa.

Hästarna är alltid värda det bästa som finns. De behöver inga utmärkelser, som vi, för att få bekräftelse. De söker inte framgång, ära och berömmelse. Men de är värda ALLT – jämt! Bara för att de finns, och för att de är så fantastiska som de är. Det är ju därför vi håller på med ridsport (eller körsport eller vad det nu är…). Så ta hand om pållarna där ute!

Tack alla ni som läser den här bloggen!

Stor kram
Helena Norrby
”wentona”

Rolf Göran Bengtsson vann i Davids kamp mot Goliat

Så hände det äntligen, det som ingen sportchef trodde var möjligt, det som alla TV-kanaler missat i sin i iver att bevaka bandymatcher i division 57:

en sportryttare tog hem det finaste priset av alla på självaste Idrottsgalan.

Det som oinitierade klassat som en flicksyssla innan grabbintresset tar över har på något oförklarligt vis visat sig ha en stor betydelse för folk i gemen, och de som vi alla andra, bättre vetande förstår är en bedrift så makalös att det känns lika troligt som Harrisburgincidenten på 1970-talet, väl förmedlat av käre Tage Danielson:

- Chansen var så liten, att den inte fanns, så det har troligen inte hänt!

Det har hänt!

Detsamma verkar sportjournalister tycka, fast i mer negativ riktning. Än så länge. Det är omöjligt - eller varför inte läsa Tage Danielssons egna ord. De ska liksom sossarna i sketchen kanske bestämma sig för om det här verkligen har hänt först?

Rolf Göran Bengtsson, alias RGB har inte bara tagit hem en av Sveriges få OS-medaljer i förra OS:et. Han har inte heller ”bara” tagit hem ett EM-guld, den första i sporten någonsin i modern tid för svensk räkning. Han har inte ens ”bara” hamnat allra, allra högst upp på världsrankinglistan, som starkaste lysande stjärnan, i en sport med en sådan konkurrens, och sådana ekonomiska intressen att det hart när torde vara omöjligt för en bondson från Skåne att ens nå trädtopparna. Han har faktiskt också skåpat ut hockeyproffsen, bandylirarna, skidåkarna och alla andra megastjärnor inom allehanda sporter i folkets allra egnaste pris: Jerringpriset!

Det var en förkrossande seger. 44,6 % av alla röster – på en enda person! En oansenlig man, som lyckas med något helt beundransvärt. Många journalisters svar blev nog: det här kan inte stämma. Det borde varit…. Såväl Aftonbladet som Expressen la snabbt ut egna barometrar- Vann rätt person Jerringpriset? Som om folkets val inte varit folkets val? När jag kikade sent i natt, visade båda barometrarna på en än högre siffra. 50 % svarade : JA! Och sedan försvann barometrarna från tidningarnas frontsidor. Så svarar riktigt tjuriga journalister. Lasse Anrell tycker å sin sida att det är hästen som borde ha priset. Kanske det – också – men jag inbjuder härmed käre Lasse till en ridtur, så ska vi se om hästen fixar att göra det som du hoppas på! Välkommen! Vi börjar lite nätt med att hoppa över de diken jag har här! Det fixar ju hästen finemang.. (och jag lovar – den gör det! – men tricket är att hålla sig kvar på ryggen också och styra på nästa hinder)

Jag tänker i mitt stilla sinne, att Jerringpriset nog öppnat en damm. Där står journalister och ”bättre vetande” med alla sina plattityder, fördomar och diskriminerande åsikter och försöker stoppa det flöde som nu bara väller in. Det är bara att njuta av röran som detta åstadkommit! Jag kan verkligen känna turbulensen på sportredaktionerna nu. Vad ska de göra med allt detta! Tänk vilka lösnummer de skulle ha kunnat sålt om de bevakat denna sport, som verkar så intressant och så viktig för så många! Dessutom, och nog så viktigt. Det saknas stjärnor som kan ta medaljer i OS i år! Det är tomt i bänkarna på de flesta andra sporter. Den enda som sticker ut – och som har chansen – är givetvis RGB. Jobbigt läge! Dags att vakna, klockan klämtar….

Jag gläds enormt över att tystnaden från alla hästälskare landet runt brutits. De flesta av oss lägger ner enormt med tid och engagemang i en sport som ger ett så enormt stort värde för oss – och för vår omgivning. Ridsport är mycket mer än sport. Det är välbefinnande, personlighetsdanande, ger kontakt med naturen och för alla som satsar också en konst. Hästar är också partners i habilitering och rehabilitering, de håller våra landskap öppna, och för många unga är just stallet det ställe där de kanske blir sedda och hörda. Av ett djur som inte diskriminerar, inte tycker något om ditt utseende, inte dömer för dina kläders skull. Vad hästen begär och ber om är samarbete, känsla, empati och förmågan att lyssna. Kanske är det komplexiteten i ridsportens natur som gör det så svårt att greppa, för den som missat chansen att uppleva en tillvaro av häst. Det ser så enkelt ut när det blir rätt, men är ändå så svårt?

Välkommen du kära 2012. Det här blir ett spännande år. Det rör på sig i leden av gräsrötter – både här och där. Det är är ett område- och tack du fantastiske Rolf Göran Bengtsson, som med dina makalösa bedrifter sätter strålkastaren på en av de mer betydelsefulla och stora sporterna i vårt land! You go for it! OS 2012 – jag kommer att sitta bänkad framför TV:n – vad kommer du att göra!

 

 

Hanhundars akilleshäl

En stackars hanhund filmades av en jänkare när han höll på att drunkna på grund av att han inte kom upp ur en vak. Se den lilla korta videon här: article14158350.ab

Det är svårt att komma upp från en vak -vare sig man är människa eller hund. Vattnet är kallt, isen likaså. Isen är också hal och förrädisk och kan brista under den tunga kroppen när vi försöker nå säkerheten igen. Men som hanhund är det näst intill omöjligt. Orsaken är hanhundens snopp, som är så knasigt konstuerad att den verkar som en hake när de försöker släpa sig upp på land. Det tar stopp helt enkelt, halvvägs till säkerheten. Riktigt läskigt, om du frågar mig. Ibland är inte naturen så smart som den kanske tror….

Jag har tidigare berättat en del om min knasiga lilla schnauzer, en hund som verkar ha fler än nio liv. Här kommer ännu en story. En av de saker han hittat på under åren är att gå ner sig i en vak. Det var på min förra gård, där det finns två dammar. Vintern var sträng och Musse var som vanligt ute på gården. Kom inte när jag ropade ut i mörkret, men det är inte helt ovanligt när det gäller den mannen. Är man en gårdshund med ett eget liv, så är man.

När han dök upp vid farstukvisten en kvart senare var han dock extremt blöt och nedkyld. Han såg så ömklig och trött ut att jag förstod att något hemskt hade hänt. Förskräckt tog jag in honom och lindade in honom i en stor pläd för att få upp värmen. Efter en stund satte jag mig ner och kelade med honom, för att få igång hans energier lite igen. Då märkte jag att han hade sår under hela magen. Det var som om någon sandpapprat min hund, eller försökt skinnflå honom.

Det var ingen tvekan om vart han varit. Han hade gått ner sig i isen. Men tapper och envis som han alltid varit, hade han, pillesnoppen till trots, lyckats kämpa sig upp och hem igen. Tack gode gud för det.

Musse Schnauz är snart femton år, och har hittat på så mycket knasigheter att han borde hamnat i hundhimlen flera gånger om. Men här är han – glad och pigg och busig som vanligt, även om han är gammal. Kortet är taget i julas.

Brännhett om märkning

Hur en häst ska märkas har varit föremål för en mängd diskussioner genom åren. Många i Sverige menar att det är plågsamt för hästen med brännmärkning. Det är också en procedur som är förbjuden i vårt land. Istället satsar vi på chipmärkning. I andra länder är brännmärkning däremot tillåtet. Här menas till och med att chipmärkningen ger större skada på hästen. Vad är då sant????

Personligen tycker jag det låter brutalt med brännmärkning. Då det inte är tillåtet i Sverige har jag dock aldrig sett någon häst brännmärkas, och kan därmed, de facto, inte faktiskt säga hur det är. Chippning däremot har jag varit med om flera gånger. Vissa hästar reagerar kraftigt, medan andra verkar ta det med större ro. Men det är en stor kanyl som ska rakt in i halsen på ett föl.

Mer intressant då kanske är vad forskningen säger. Det gäller att skilja på vad jag själv tycker, och vad hästen upplever. Och här blir det faktiskt riktigt intressant. Det senaste forskningsresultatet vad gäller detta genomfördes nyligen i Österrike. Underlaget var väl inte det största kanske – 14 föl. Men resultaten var förvånande. HÄstarna blev, enligt de mätmetoder som användes, lika stressade av att bli microchippade som brännmärkta. Fasthållandet för att kunna utföra märkningen, vilken den än var, var klart mer stressande i sig….. Och – inget av dessa två ting, var lika stressande för djuret som till exempel transportering av dem är.

Mer om undersökningen kan du läsa om här

 

Hästen och människan – en relation som kan ger mervärde för båda

Det är nog bara att erkänna. Jag har hästar kanske mest för att jag älskar att ha dem runt mig. Varje morgon vaknar jag av att jag sätter mig upp och tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Det är en automatisk rörelse. Jag sätter mig upp, tittar ut åt höger, där jag kan se mina hästar genom fönstret. Där står de! De mår bra! Ah – dagen kan börja! Nästa steg, efter kaffet förstås, är sedan att säkra upp att de har mat, vatten och verkligen mår så bra som jag från början trodde.

Jag är otroligt lyckligt lottad i livet. Jag har de vackraste själarna i världen precis här bredvid mig. Här och nu. Visst är det egoistiskt av mig att tänka så här. Jag har dem för min skull .Inte för deras? Jag har valt dem – men de har inte valt mig. Eller? Men – just för att jag har dem för mitt eget hjärtas skull, för att jag själv älskar att ha dem här, är också deras lycka….

Min närvaro, min känsla när jag bemöter dessa, i mitt tycke helt makalösa, varelser, ger också dem ro i själen och glädje. Det är därför hästarna kallas för själens spegel. När jag är lyckligt med dem, är också de lyckliga med mig. Vi lever i symbios med varandra, i ett ömsesidigt beroende där vi ger varandra lycka.

Låter det som en dröm? Nej då. Det är till och med vetenskapligt bevisat. Läs mer om studien på hur hästarna reagerar på vad vi känner på Eponapeople. De bevisar också det värde som finns för hästarna att ha människor omkring dem som tycker om dem, och som ser och berör dem. Det ger trygghet och en känsla av samvaro, för båda parter.

Risken är således stor, att jag just för att jag älskar mina hästar, behandlar dem med lugn och respekt, ser deras behov och lyssnar på vad de har att säga, också skulle vara den som de valde. Om de fick välja.

Visst är det en fantastisk känsla? Att ge är att få. Det är vad hästarna kan lära oss. När ska vi någon gång fatta?

 

 

 

 

Tränare och kusk fälld för sexuellt övergrepp

Det finns ett problem inom idrotten som uppmärksammats på senare tid, inte minst genom Patrik Sjöbergs självutlämnande bok om de övergrepp han utsattes för som ung. I hästvärlden är det inte annorlunda. Snarare är det kanske så att där hästflickor och hästpojkar finns, är också risken stor att det finns busar av sällan skådat slag. De flockas kring ungdomarna, och hoppas på napp. Kommer ihåg alla varningar för blottare som fanns utanför ridskolorna i Stockholmsområdet när jag var liten, och har fått höra både ett och annat under åren som gått. Det händer en del bakom kulisserna.

Tyvärr är attityden inom hästsporten ofta undfallande. Ofta ingås relationer med väldigt unga tjejer och mycket äldre män, utan att någon reagerar alls. Vad som är rätt och fel och vem som nyttjar vem, det kan vara svårt att säga på rakt arm. Men ofta är det de yngre som är naiva, och nyttjas, helt klart. Ibland är det också ren och skär kärlek – men nog borde i alla fall ett eller annat ögonbryn höjas när sextonåringar går till sängs med fyrtiofemåringar till höger och ävnster? En eloge till Flyingeschefen som stängde av den lärare som hade relation med en mycket yngre elev! Vi måste visa att sådant inte är okej!

Och ibland går det alldeles, alldeles för långt. Som i fallet med hästtränare och kusken som nyligen dömdes för övergrepp på två unga pojkar. Läs mer om det på ATL. Mannen dömdes för barnsexbrott – i ett och ett halvt år i fängelse. Skönt att han åkte fast.

 

GOD JUL!

GOD JUL!

Det blev en sedvanlig, underbar, julfrukost i stallet.

När juldagsmorgon glimmar…..

Hästarna fick sin vanliga mat, och några äpplen till. De är nog de som firar jul mest hela året, i alla fall om vi menar att juletider är tider då vänlighet, generostitet, glädje och livskraft råder. Det är hästarnas gåva till oss!

Svenska Ridsportsförbundet har också gett sin julklapp till sina tävlingsryttare. Ibland tänker jag att jag borde ge mig in på banorna igen, bara för skojs skull. Men kul verkar det då inte vara. Svindyrt har det redan blivit – det var Halloween-presenten från förbundet att ge mångdubbelt dyrare licensavgifter till sina tävlingsekipage. Julklappen då? Den var kanske ännu finare. Inga logotyper ska finnas på något av det som används på häst eller ryttare. (jo en av varje men max 1*3 cm….).

Lycka till, säger jag bara, den som ska försöka mäkta med att följa den regeln. Så där fick jag än en orsak att bara hålla mig undan. Fy fabulen för att orka med att både betala multum, och sedan följa massa med knasiga regler och förordningar som inte har med hästar över huvud taget att göra….. men ekonomin (läs mitt tidigare julinlägg) är det alltigenom härskande ämnet, som är viktigare än allt annat. Sponsorer ska skyddas, även om det betyder att folk inte kan eller orkar med alla regler och fåniga klausuler längre.

Det blir nog silvertejp för hela slanten om detta ska lösas rent praktiskt. För många loggor kan inte tas bort, till exempel från sadlar, träns och annat. Snyggt värre lär det bli på banorna! Vilken syn för gudarna. De måste undra vad vi människor har under nattmössan egentligen. Underbart också att ledningen för detta anrika förbund lägger ner tid på detta, när det finns så många andra, enormt viktiga etiska frågor att ta ställning till inom ridsporten. Det gäller både hästarnas välfärd, tillgänglighet och säkerhetstänket.

Mer om regeln, och reaktionerna kan ni läsa om i Tidningen Ridsport!

En liten sann julsaga

Det duggar tätt av rapporter om hästar på driven i landskapen just nu. Vet inte vad det beror på, men många verkar råka ut för det jag själv fruktar mest – lösa hästar på vift på trafikerade vägar. Flera hästar har fått sätta livet till när bilar inte kunnat väja för de (troligen) stressade djuren. En sådan bilolycka inträffade också i onsdags, i Örsundsbro. Hästarna hade tagit sig flera kilometer från hemmet och den lille shettisen Dumle syntes inte så bra i mörkret. Han blev träffad av en stackars bilist.

Bilisten gjorde som sig bör. Han ringde polisen. Men polisen sa faktiskt något häpnadsväckande – de kunde inget göra! Nu undrar en stilla själ som jag, vad i hela friden de då har som lag att alla bilister som träffar något större än ett rådjur ska ringa polisen så fort som möjligt för. Och varför kunde de inte hjälpa! Givetvis finns det hjälpa att skaffa…..  Hos mig blev det ett himla larm när jag hittade en skadad älg. Den togs om hand efter ett stort pådrag. Men hästar i Enköpingstrakten kan de inte hjälpa? Suck. Nåväl – åter till historien.

Folk verkar har hjälpt till på egen hand och till slut kunde hästarna fångas in. Den lille Dumle fick åka till sjukhuset för att se hur illa det var. Men döm om allas förvåning, när Dumle visade sig vara helt hel och sund, trots den otäcka krocken. Dumle är en liten turgubbe han! Sådana storys värmer alltid, i den stilla julefriden. Här faller flingorna en efter en över det vita landskapet. Dags att ta tag i dagens roligaste uppgift, kanske? Ta en tur med härliga W över fälten och se vad hon går för????

Mer om Dumle kan ni läsa om här. Det är en fantastiskt söt kille!

Det lackar mot jul……

Så lackar det återigen mot jul. I år får jag och hästarna garanterat vitt omkring oss. Utanför mitt fönster leker och stojar de i hagarna, yra över den snö som ligger som ett bomullstäcke över dalgångar och bergstoppar. Vi har det bra, vi här ute på landet. Vi ger alla till den samvaro vi har här, och får alla något tillbaka. Det är en lyckligt lottad värld jag, och mina djur lever i. Vi har mat för dagen, vi månar om varandra och ser varandra som de individer vi alla är. Så gott jag förmår har jag även i år ombesörjt ett bra liv för mina älskade vänner, som ger så otroligt mycket tillbaka till mig.  Men hur mycket jag än ger, så ger de mig tiofalt tillbaka. Framför allt har vi alla fått ha hälsan och mått bra allihopa. Det betyder mycket och för oss här på Lövslätten är det det jag önskar inför nästa år också.

Det är en lyx att känna en sådan trygghet som jag, och många andra i Sverige, kan känna i vår vardag. För många miljoner andra människor är vardagen en kamp om överlevnad, både i rika och fattiga länder. Många är de som inte har det paradis att vakna till varje dag, som du och jag, och en del andra lyckligt lottade på vår jord. Det är till dem jag skickar mina tankar, när julen åter närmar sig. År 2012 blir troligen ett oroligt år det med, med många människor som får lida och sätta livet till av politiska och ideologiska skäl, och i kampen om jordens allt färre resurser. Det är den svage som far illa, den starke som vinner, och skillnaderna mellan vinnare och förlorare blir bara alltmer tydlig.

Än fler djur lider i det tysta, många för att vi ska ha det så bra som vi har det. Mina tankar går även till alla dessa stackars satar, som aldrig ses, som aldrig respekteras och som ses som handelsvaror i en global värld. Den enorma djurindustri som avhumaniserar hela djurhållningen, skräcken och stressen genom transportprocessen och de enorma slakterikomplex som matar in levande individer att omvandla till vackert förpackad föda, samt det enorma antalet djur som får lida för vår skönhets skull på något laboratorium runt om i världen, är ett tecken om något på att något rimmar illa i den värld vi lever i.

Jag lyssnade på Mark Levengood i galan för Svenska Hjältar häromdagen. Han är en vis man. Han sa något i stil med: det är alltid upp till var och en att välja – varje enskild dag – om vi vill vara med och verka för en bättre värld, eller till en sämre. Det är det, som det handlar om. Det är vad vi gör i det lilla, i det dagliga livet som gör skillnad. Det är i vår attityd, i vår omsorg om andra och i vår vilja att ta tag i det som vi ser som fel och oriktigt som gör att det goda kan vinna.

Enligt den gamla mayakalendern går vi in i en ny apokalyps om exakt ett år, då solen åter vänder tillbaka för att lysa upp det norra halvklotet på jorden. Då lär världen gå in i en ny tidsålder, där andra värden än enbart det materiella åter kommer att få det värde som det förtjänar. Det är hög tid för en mental och dimensionell utveckling, där vi ser och förstår tiden och världen i dess sammanhang och hur vi alla hänger ihop. Vi lever alla, i en och samma värld, som ”earthlings”, med känslor, behov, önskningar och rättigheter. Rättigheten ligger i att få ett värdigt liv, att respekteras av andra, och att bli förstådd. Inte enbart de mätbara värdena har en betydelse i vår värld. Att bryta ner oss individer till mätbara parametrar gör inte bara att vi missar helheten. Vi missar också själva essensen med att vara en levande individ! Men kanske finns det hopp, i alla fall om vi får tro de gamla mayaindianerna.

Är vi redo för det steget? Du? Jag? Är världen det? Jag hoppas det, för alla som liders skull, för världen som helhet och för alla som känner en tomhet i vardagen, som inte kan täppas till med än en julklapp. Det kommer att bli en prövotid för många, men ur askan kommer också gräset att gro. Kanske är det faktiskt grönare på andra sidan. Den som lever får se, och utveckling till något högre, kommer bara om vi strävar efter det och själva vill det. Men det ger också så mycket mer, än vad enbart det mätbara, synliga och dokumenterbara gör.

En del kallar det tro, andra andlighet. Vad det än är, är det en dimension jag vet att djuren kan hjälpa oss hitta hem till. Vi hade det en gång, men tappade det på vägen. …Djuren har dock aldrig tappat kontakten med det metafysiska. De lever där, här och nu. Låt dem leda vägen och ha en riktigt härlig och underbar jul, omgiven av härliga vänner i frånvaro av stress och larm.

Ett stort tack till dig som funnits i min värld under året, och som berikat det och som gjort det till vad det varit. Ett stort tack till alla min vänner och bekanta som finns där ute, även om vi inte ses så ofta! Ni finns i mitt hjärta, var dag och var minut. Ett stort tack också till alla er som inspirerar, genom ert mod, er tro och era handlingar  - det är ni som förändrar och som ger hopp till världen. Ytterligare tack till alla som läst min blogg och som skrivit och kommenterat. Det har hjälpt mig hålla uppe bloggen hela året! Må ni få en fridfull och härlig jul!

FASS ger viktig info om mediciner

Ibland blir djur sjuka. Veterinär tillkallas och ofta står vi där sedan med ett recept i handen. Medicinska preparat är guld värda när de behövs. Rätt använda räddar de liv.  Det är inte alltid (läs sällan), som vi får information om eventuella biverkningar, vad som egentligen gör att läkemedlet fungerar och vad medicinen innehåller. Det är egentligen inte alls bra. För det är, för en hästägare och för djuret, enormt viktig information. Biverkningar är inte helt ovanliga och en del hästar och andra djur tål inte alla preparat. Känsligheten varierar och om vi inte vet vilka biverkningar som kan förväntas, blir det vårt att avläsa hur behandlingen faktiskt fungerar. I värsta fall kan djuret bli riktigt sjukt av behandlingen……

Det finns som tur är information att få på nätet. I Fass kan du läsa dig till om vilka djur som inte ska ha vissa preparat, om vad de innehåller och vad medicinen används till. Där ges också information om biverkningar, och om hur länge en öppnad burk/flaska håller sig vid lagring och hur olika mediciner interagerar med varandra. Matnyttigt värre!

FASS hittar du här!