Jappeloup – den lilla hästen med det stora modiga hjärtat

Min allra första verkliga idol vad gäller hästar var nog ändå Jappeloup, den svarta modiga hästen som tog sig an hinder som var större än livet självt. Han var inte någon stor häst i fysiken, utan ganska liten och oansenlig figur vid första anblicken om man då inte såg hans otroliga karisma. Det var nog det som var så mäktigt. För denna oansenliga häst hoppade allt, och kom även att ta OS-guld 1988 samt VM 1990 under lotsning av fransmannen Pierre Durand. Han regerade till och med över Milton the Great Grey, då han vann avgörande segrar i Europa- och Världsmästerskapen över Milton.

Det underliga med Jappeloup och som gjorde framgångssagan än större var också den förunderliga stammen och den helt galna historien om hur det kom sig att Jappeloup över huvud taget befann sig på en hoppbana. Till att börja med var hästen liten. Han var inte högre än 1,58 och med tanke på storleken på hindren på ett OS var det i minsta laget. Idag vet vi att små hästar kan ge sig in i leken, och vi har faktiskt en svensk EM-medaljör i Mynta som också mäter samma höjd /(1,58?).

Storyn började år 1979 när en av grannarna till Pierre Durand fick problem med sin lilla fyraårigavalack som var Celle Francaise till rasen (de är faktiskt korsningar travarblod och fullblod och Jappeloups far var travare). Korsningen hade aldrig tidigare varit intressant för hoppning tidigare. Travare kan ju inte hoppa – eller?

Nåväl. Grannen kontaktade Pierre för att få hjälp med grundarbetet för att få ordning på den och få den ordentligt inridning. Pierre, tackade först nej. Hästen var på tok för liten. Det var nära att storyn slutade där, men tack vare en envis ägare blev historiebeskrivningen en helt annatn. För ett år senare kom Pierre att ta emot hästen, efter att ha sett den hoppa. Tekniken var väl sisådär, men hästen hade uppenbart skoop och inte minst ett modigt hjärta.

Vi kan ana Pierres förvåning när han tog sig an det första hindret sittandes på hästen. Hästen hoppade nämligen under hela sin karriär som en veritabel gummiboll, liten som han var. Det hoppet kom att bli en resa rakt in i legendernas värld. För Jappeloup, den lille hästen med det stora hjärtat har nu fått pryda den olympiska parken utanför det olympiska museet. Kanske för att Jappeloup representerade det faktum att allt kan vara möjligt? Jag vill i alla fall tro det, för det var därför som jag älskade denna häst som ung.

Men den internationella karriären hade ändå kunnat starta bättre. När Jappeloup blev uttagen till Nationstävlingarna under 1984 slutade det hela med att Pierre fick tugga gräs medans hästen smet iväg från banan. De fick båda hård kritik, men modet hos dem båda var större än nederlaget.

Deras viljor var starka, men de var tvungna att samarbeta bättre. Så Pierre tränade och tränade. När de väl hittat varandra, blev de oslagbara som team. Och kanske var det inte alltid så vackert att se dessa herrar kasta sig över hinder större än dem själva, men det är inte det sporten handlar om. Det handlar om modet, om viljan och jävlaranamman. Den fantastiska karriären varade fram till hästens död år 1991 då det stora hjärtat slutade slå. För oss som var unga under åttiotalet klappar hjärtat för honom än. Han var en av de verkligt stora genom tiderna.

Jappeloup var bara den första i raden av fantastiska Selle Francaishästar – I Love You och Baloubet är ett par till bland många. Det har visat sig att snabbheten i fötterna och hoppförmågan hos fullbloden kombinerat med den mentala styrkan och viljan samt modet hos travaren är en perfekt kombination för hoppning. Däremot ska vi inte tro att sådana hästar blir lättarbetade. Det kan vi se på alla dessa hästar – de har en stark egen vilja.

Mer läsning:
Olympic Organization
Jappeloups stam

Pierre Durand fick sitt livs genombrott tack vare Jappeloup. Än idag heter hans hemsida www.jappeloup.com. Troligen vet han liksom jag att en sådan häst glömmer man aldrig.